Polen hade vi besökt ett flertal gånger och där kände vi oss hemma, men
Ukraina, Moldavien, Bulgarien, Rumänien m.m. var helt okänt område, för oss
och staden Odessa hade vi bara hört om från en James Bond film.

Under planeringsperioden, tog jag kontakt med en gammal H-D kompis,
Janne B, som hade lång erfarenhet av resor på östsidan. När han hörde
vad vi planerade, så ville han omedelbart få en plats i gänget, å det var
inga problem, så nu var vi 5 pers. Ytterligare 2 pers. tillkom, Guy och
Ko-Hasse, så nu var vi helt plötsligt 7 pers. Det var fler pers. som
ville följa med, men det går inte att vara för många, så här la vi ribban.

Ursprungsgruppen började nu tajta till och planeringen med kartor och
informationer från berörda ambassader togs fram.
En preliminär resplan gjordes upp, besök på träffen i Kolobrzeg/Polen,
ner genom Polen, in i Ukraina, vidare korsa Moldavien, för att sedan
återigen komma in i Ukraina och till staden Odessa.
Om tiden tillät, skulle vi också åka till Krim och besöka Jalta och även
göra ett försök att hitta "Svenskbyn" som skall finnas i dessa trakter.
Från Odessa vidare till Bulgarien och Turkiet, därefter genom Serbien
till Kroatien och Pula.
Målet innan hemresan, skulle bli European Bike Week i Faaker See i Österrike.

Det var nu också viktigt att kolla upp alla personliga försäkringar, reg-papper, grönt kort, pass,
internationella körkort, HOG Assistance och SOS Alarm, m.m.
Vaccination mot hepatit 1 och 2 var också nödvändigt.
Separat S-märkning på cykeln fodrades i vissa länder, så detta inhandlades. Däremot,
behövdes inga visum, nordbor fick 90 dagar.
Det rekommenderas att göra kopior på alla viktiga dokument, så det fick också fixas.
Även verktyg och diverse reservdelar, skulle packas ner.
Det visade sig senare, att vissa förändringar i resrutten, var tvungna att göras, beroende på tidsbrist.
Vid planeringen, hade vi inte fått klart för oss vägarnas standard och den tid det tar att ta sig igenom
"gränspolisen" och tullen i dessa länder.

Ett band spelade och det var högt i tak, med lättklädda damer, som delade ut Jack Daniels drinkar och bartendrar som jonglerade med vodkaflaskorna.

Fram på småtimmarna, var det dags att gå och knyta sig.

Det blev ett jäkla drag redan från början och efter en dryg timmas spelning, så kunde framträdandet betraktas som en mindre succé. Att vår sångare senare var uppe och körde en show med stripporna, gjorde inte att succén blev mindre.

Dags-etappen var 37 mil. Vägarna började nu bli sämre och medelhastigheten sjönk och vi var rätt slitna när vi kvartade in för natten. Hotellet var helt Ok och cyklarna fick vi på hotellägarens order, parkera inne på restaurangen. Restauranggästerna höjde på mer än ett ögonbryn, när vi dundrade in bland borden.

Fram med alla dokument, pass, körkort, grönt kort, registreringsbevis. Polisen samlade ihop alla våra dokument och försvann in i ett hus. Efter en stund kom han ut och pekar på Thomas cykel och säger "this bike is stolen". En lätt irritation spred sig bland oss, men här gällde det att hålla masken. Efter mycket snack med händer och fötter, så kom vi fram till att Thomas hade tappat sin reg.skylt, tidigare i somras i Sverige och fått ut en ny.

Denna händelse tog 3 timmar till att reda ut och ytterligare 2 kontrollstationer, där alla dokument återigen skulle uppvisas.

Vi passerade L’VOV, en miljonstad och kom fram till Ivano-Frankovsk, där vi letade upp ett något bedagat hotell. Dagsetappen denna dag blev 27 mil. Det fanns rum och låst parkeringsplats för hojarna, så vi checkade in. Matsalen var stängd, så det blev en uteservering mitt emot hotellet, som fick servera oss några öl. Rätt som det var, så släcktes all offentlig belysning och staden blev helt svart, nu förstod jag varför man rekommenderade att ta med ficklampa.

Ukraina är till ytan nästan dubbelt så stort som Polen. Bensinen i Ukraina kostade 6:40 litern, oktantalet på mackarna visade 95, men det tvivlar jag på, lite knackningar vid gaspådrag hördes. Det är tråkigt att se alla dessa rostiga gasledningar, som är dragna kors å tvärs i städerna, man förväntar sig en stor gasexplosion när som helst, eller det kanske inte fanns någon gas i rören, ryssarna stoppade väl leveranserna och påstod att inte Ukraina betalade fakturorna.

Efter detta körde vi vidare mot Cernovcy och till gränsen in i Moldavien. Gränspolis , tull m.m. tog även här ca 4 timmar och detta i stekande sol. Tilläggas bör, att det inte fanns varken dricka eller kaffe att köpa ej heller toaletter för de väntande resenärerna. Efter några mil, började Ko-Hasses cykel att slingra sig, så det blev stopp vid en mack. I med två flaskor punkasprej. Att fylla upp däcket var inte att tänka på då macken saknade luft. Det var bara att chansa på att det inte var för långt till nästa mack, som förhoppningsvis skulle ha luft. Det löste sig några mil senare och Ko-Hasse fick i 2,2 kilo, nu gällde det bara att hålla koll, så inte det läckte mera.

Nu var vi i Moldavien, ett relativt litet land. Här var en gång i tiden vår egen kung, Karl den tolfte och röjde med sin armé. Han lyckade att få 10.000 Turkar emot sig. Och han var riktig illa ute ett tag, men han lyckades med att istället, tussa ihop Tsaren av Ryssland och den Turkiske Sultanan. Det blev ett riktigt slag och händelsen benämns i historieböckerna som kalabaliken i Bender. Året var 1713. Karl den tolfte, lär stå staty fortfarande i staden Bender.

Det märktes en markant skillnad i jämförelse med Ukraina, när det gällde trafiken. Här var det ingen trafik alls egentligen, endast enstaka bussar och lastbilar. Om det dök upp något fordon så var det en sk. stadsjeep, typ BMW, Merca, Hummer m.m. lackad i svart och med mörktonade rutor, med stor sannolikhet tillhörande någon, från det mer "bemedlade samhällsskiktet".

Det blev 7 H-D och ett gäng hästskjutsar, som tog upp den så kallade vägbanan. Vägarna var nu ännu sämre och det var ett kryssande mellan alla hålen i vägbanan. Landet upplevdes som "grått" och vägarna var raka och långa. På sidorna fanns nerlagda kolchoser och jättelika, ej odlade, sädesfält. Utmed vägarna stod invånarna och sålde lök, potatis, paprika, majs, meloner mm, även honung "odlades" utmed vägkanten. Stora kolkraftverk eldade på och rökpelarna slingrade sig mot himmelen. Dagens resa blev 35 mil och övernattningen gjordes i Balti.

Nu började de verkliga problemen, förutom dålig väg. I Moldavien finns en utbrytarrepublik, som heter Transnistrien. Invånarna här är Rysslandtrogna och för ett krig mot Moldavierna. Deras självutnämnde president heter Smirnov och man kan undra om vodkan är uppkallad efter honom.

Vi valde den rakaste vägen mot Odessa, och tittade inte så noga, hur det såg ut med gränsen mellan Moldavien och Transnistrien. Vi hade kört mil efter mil och helt plötsligt efter en vänstersväng fick vi slå på bromsen, här var vägen spärrad med en bom och en maskerad stridsvagn. Soldaterna som posterade denna plats uppmanade oss att omedelbart vända då "här är fullt krig". Vi vända och upptäckte efter någon kilometer en stuga med uniformerade poliser. Vi stannade och frågade efter vägen till Odessa. Dom var trevliga och efter en koll på våra pass, så pekade dom ut vägen på vår karta. Vi kom in i en liten by, där vi åt. Vi frågade några personer om vägen och dom pekade på vägen tillbaka, alltså tvärtemot Yngves GPS.

Vi körde efter Yngve och efter några kilometer fick vi se en gränskontroll, som ledde in i Transnistrien. En polis vinkade fram oss och vi körde fram och stannade. Då pekade polisen på en skylt, där det stod "Stop" på och nu ville han ha betalt för att vi passerat skylten utan att stanna. Att han vinkat fram oss, ville han inte vidkännas. Efter en stunds snack, sänkte han "bötesbeloppet" från 2000 till 500 Moldaviska, ca 350 SEK.

Vi vände och åkte den väg som byborna pekat ut. Vi hamnade än en gång i en krigspostering med utrullade spikmattor och tanks med eldröret riktat mot oss. Här släpptes vi igenom och hamnade på en upptrampad kostig i ca 8 km, hastigheten var 10 km i timman.

Efter denna enduroslinga, blev vägen något bättre, men så blev det dags igen, ny kontroll och tull. Denna gång "stämde" inte Thomas och Bosses cyklar med "originalutförandet", hur polisen nu kunde veta detta. Han påstod nämligen att deras Night Train-cyklar skulle vara utrustade med störtbåge och att Bosses däcksdimission var fel. Han kunde tänka sig att släppa igenom oss mot en viss betalning. Då kom en Moldav, som kunde engelska fram och frågade om vi hade problem. Vi förklarade för honom, vad som pågick. Han sa då att "vad Ni gör, passera inte denna gränsstation till Transnistien, då kan Ni bli fast där för lång tid". Bosse bad polisen om hans legitimation, han blev då mycket arg och bad oss dra åt helvete på Moldaviska.

Den engelsktalande Moldaven visade oss en omväg, för att vi skulle slippa mera gränskontroller på vår väg till Odessa. Vi vände och kom ytterligare in i en gränskontroll, som bara tog 3 ½ timma. Det blev 2 passkontroller till, innan vi efter 42 mil, anlände till Odessa, sent på kvällen.

Vi hittade ett 4 stjärnigt hotell i centrala Odessa. 4 stjärnor avsåg säkert bara fasaden, för rummen höll 30-talsstandard, men priset var Ok, 215 SEK inkl. låst garage och frukost. Vi hann inte innanför dörren förrän portieren erbjöd oss "Nice Girls" för mellan 60-150 euro.

Nu var det tid för tankning av pengar, ingen bankomat fungerade, så här gällde det att hushålla med de sista Ukrainska stålarna. Vi hämtade cyklarna i garaget och började packa. Bosse var sist i garaget och träffade där en engelsktalande ryss, som åkte H-D. Ryssen och Bosse började att prata och ryssen tyckte att vi kulle följa med honom till Jalta, för där var Öststaternas största MC-träff nästa dag, det var bara 50 mil dit.

När ryssen började packa sina väskor, upptäckte Bosse att överst i bagaget låg ett automatvapen. Någon resa till Jalta blev det inte.

Hasse Petersson på radion ringde och fick en rapport. Fortfarande ett strålande väder med över 30 grader. På bensinmackarna fanns bara bensin, inte så mycket som en läsk eller liknande, så det gällde att bunkra upp vid någon butik, så att man klarade vätskeförlusten.

På eftermiddagen kom vi fram till något som liknade en badort, ca 10 mil från Odessa, platsen hette Badockylman. Efter ett kort stunds letande hittade vi ett hotell, med bara 75 meter till havet.

Standarden på rummen visade sig inte vara av någon högre klass och städning var inte något prioriterat göromål, men det var nära till havet och det passade oss alldeles utmärkt, för det var just ett bad i Svarta Havet, som var ett av målen med resan.

På vägen mot Ismail efter 14 mil, signalerade Janne B, att något inte var Ok. Vi stannade och han stod på huvudet ner i sin packning. Ja det som absolut inte fick hända hade hänt, han hade glömt grönt kort och reg-beviset på hotellet. Att vända med hela gänget var inte att tänka på. Vi bestämde att höras senare på eftermiddagen, så att Janne B, skulle kunna ansluta igen. Janne B vände och drog mot Badockylman.

Vi fortsatte och efter ca 18 mil nådde vi orten, där färjeläget skulle ligga. Portarna till hamnen var stängda och igensvetsade, en ortsbo talade om att här inte hade varit någon gränsövergång på åratal.

Solen stekte och nu började det bli jobbigt. Det var bara att bita ihop och vända, vi hittade en genväg mot en gränsstation i Moldavien. Dit kom vi kl. 14.00. Nu började den riktiga showen. Gränspolisen påpekade att chassinumret på Bosses och Ko-Hasses cyklar inte överensstämde. Anledningen var att Svensk data inte svalde alla siffrorna på cyklar tillverkade före år 2000. Ko-Hasse argumenterade högljutt, vilket han senare fick äta upp. Vi övriga kom igenom efter 4 timmar.

Vi beslutade att åka till närmaste stad i Rumänien, som låg en kort bit från gränsen, staden hette Galati, hela dagsturen var 31 mil, inkl. omvägen. Bosse och Ko-Hasse som fått stanna kvar, blev sittande på trottoaren och blev inte tilltalade förrän det började mörkna. Då kom en engelsktalande kvinnlig tjänsteman fram till Bosse och uppmanade honom att betala. Betala för vad då? Det framgick väldigt klart att det handlade om mutor. Hotet var att dom skulle få sitta kvar till nästa morgon. Bosse betalade 500 Moldaviska pengar, vilket dom krävde. Hela polisstyrkan gjorde "vågen" och "high five" för att visa sin glädje över att dom fått lite extra i plånboken. Inte nog med detta, Bosse var tvungen att skriva på ett dokument, som innebar att han "hade blivit väl bemött i kontrollen och ej behövt vänta mer än 3 timmar". Sanningen var att det tog 7 ½ timma.

Bosse och Ko-Hasse anslöt på hotellet efter kl. 22.00. Janne B meddelade via SMS att han inte hittat sina papper och att han fått köpa några dokument, som skulle styrka ägarskapet av hans cykel, priset var 500 Ukraina-pengar.

Gränspolisen, tyckte inte att dom ville köra någon mer tur med färjan denna dag, utan hänvisade till en annan båttur lite längre bort, längs flodkanten. Vi fick kryssa mellan alla vildhundar, som sprang lösa kors å tvärs. Nerfarten till pråmen, som skulle ta oss över floden, var brant och hal, definitivt ingen väg för en fulldressad H-D, snarare lämpligt för en endurocykel.

Väl nere, skulle vi borda denna "flotte".  Besättningen, fällde ut några landgångar och nu gällde det att hålla tungan i rätt mun och sikta, så man inte missade och drattade i floden. Det gick bra för allihopa och nu kom en, typ bogserbåt och puttade flotten från sidan över floden.

På andra sidan var det en repris på ombordstigningen, med en brant, lerhal, backe innan vi kunde pusta ut. Det fanns bara en väg från färjeläget, så vi körde iväg.  Vägen var liten och smal och gick parallellt med floden, efter några kilometer, började det kännas fel. Yngves GPS gallskrek att vi var på väg mot fel håll, så vi vände. Körde tillbaka till färjeläget och började leta efter fler vägar. I ett buskage, var det ett hål och en bit in på denna lilla gata fanns en Bulgarisk tullstation. Här gick det snabbt och vi var snart på rulle igen.

Vi körde nu mot Bulgariska kusten och Svarta Havet. Bulgarien är för Svenskarna, mest känt för partystället, Sunny Beach. På kvällskvisten kom vi fram till en typisk semesterort, som hette Albena. Bosse hade varit här tidigare på charterresa, så det var bara att följa honom.

Inom bara en kort stund, så hade vi fått rum på ett flott strandhotell. Dagsturen blev 32 mil. På hotellet bodde bara tyska pensionärer och vi kände verkligen gemenskapen med dessa turister. På kvällen hade vi rådslag och kom fram till att, det var dags att vända upp mot "civiliserade" trakter.

Vi kom fram till Sofia på eftermiddagen och beslöt att ta oss över gränsen till Serbien för att hitta nattlogi. Precis efter gränsövergången fanns det ett Motell, dagens tur blev 56 mil och orten hette P. Dragoman.

Under dagen hade Ko-Hasse fått spader och under en tankning, så startade han sin hoj och försvann, förmodligen ett utslag av "solsting". Efter en god kvällsmat slocknade vi utan vaggning.

Kroatien är ett otroligt turistvänligt land, med fina stränder längs Adriatiska havets kust.

Vi körde nu mot Zagreb, för att fortsätta mot Reijeka och Pula.

Förra året, 2008, hade vi bott på en alldeles utomordentligt bra anläggning precis vid havet, så hit åkte vi för att kolla om det fanns logi. Bosse och Thomas, som kom lite tidigare än vi övriga hade redan fixat en lägenhet, 2 rum och kök med altan, bara 25 meter från strandkanten. Bättre kunde det inte bli. Dagens tur blev 36 mil och det kändes bra att nu få av sig skinnkläderna och få slänga sig i havet.

På anläggningen, som hette Punta Verudela, vilken kan rekommenderas, fanns allt, från saltvattenpooler, casinon, dans, butiker, tattoo, restauranger m.m.m. Vi beslöt att ligga här i 3 dagar, men tiden utökades till 4 dagar, då vi ville göra en båttur i övärlden, vilket var intressant. Ett besök inne i själva Pula blev det också, mycket sevärt.

Senare på dagen, efter 24 mil var vi framme i Grado. Johnny och Göran hade fixat rum och satt och väntade med kall öl, vilket satt som en smäck, efter dagens vätskeförlust. Efter en pizzamåltid, blev det sängen.

På grund av diverse missförstånd hos bärgningsföretaget, så fick vi vänta i 4 timmar, i stekande sol, på autobahn, innan bärgaren kom. Johnny och Göran, som var före oss, kunde inte vända, utan fortsatte mot Faaker See. Bosses cykel skulle till H-D verkstaden i Undine i Italien och vi skulle hänga på bärgaren för att hitta. Killen som körde trodde nog att det var ett F1 lopp, för han tangerade 150 km i timman, med Bosse cykel guppande på flaket.

Väl framme, så meddelade mekanikern att han inte hade någon sådan belt som hade gått sönder, men Bosse löste detta genom att trolla fram en belt ur packningen. Nu blev det fart i verkstan. Ut med obehöriga och efter 4 timmar var cykeln klar. Under tiden åkte vi övriga till Faaker See, Thomas väntade på Bosse.

Nu hade vi 3 hela dagar att frottera oss på Europas största bikerträff, "European Bike Week" Faaker See 2009. Här var 80.000 pers och 50.000 cyklar år 2008. Folk bor inte bara i Österrike utan det är uppbokat i både Italien och Slovenien, alltså miltals från träffplatsen.

Efter att ha gått hela torsdagen på träffplatsen, så bestämde några av oss att ta en bergstur i Slovenska och Italienska alperna, på fredagen.

Efter 18 mil på dessa slingrande alpvägar, med strålande vyer och fantastiska bergsmassiv, så återvände vi till vårt lilla härbärge. Det bodde mer folk här och det var lite si å så med låsningen av ytterdörren. Hur som helst så blev jag av med 400 euro, antingen när jag duschade eller sov, vilket kändes surt.

Curt hade anslutet till gruppen och på lördagen åkte Johnny, Göran och Curt kortegen, där det lär ha deltagit 35.000 cyklar. Guy och Yngve lämnade gänget för att göra en avstickare till Insbrück. Vädret var fortfarande strålande, men lite kyligare fram på kvällen.

Cykel lastades återigen upp på bärgaren, för att ta cykeln till en Kawasaki-butik. Inget napp här heller. Då kom dom på att det var en kille som byggde H-D shopprar, någonstans i närheten. Dom hittade tel.numret och dom började att kolla med sina kontakter.

Lokalen låg mitt ute på landet i en fd. ladugård. Företaget hette SSC och ägaren och hans fru hade byggt "svenskshopprar" i 27 år med Svenska samarbetspartners, som Moheda Kalle, Tolle, Bröderna Edlund m.m.

Här var det inga problem, väck med hjulet, in i en bil, iväg till en kompis som hade gummiverkstad, vulkning på insidan av däcket, tillbaka, montering av hjulet och kl. 12.00 var vi på väg igen.

Efter en autobahn-präglad resa, var vi, 56 mil senare framme i Rostock. Det var inga problem med biljetter och 22.30 styrde båten mot Trelleborg. Vi träffade 2 glada gossar från Stockholm, som också hade varit i Faaker See, som nu också var på väg hem.

Efter totalt 720 mil, inklusive färjor, var vi nu alla välbehållna hemma. Vart tog då Janne B, vägen. Jo han hade åkt tillbaka till Badockylman vid Odessa, pratat med hotellpersonalen, men inga dokument hittades. Han sökte då upp, den inhemska polisen och fick mot en viss kvittolös betalning ett papper som skulle styrka ägarskapet av hojen. Hur detta gick till och vad som stod på papperet är inte lönt att spekulera i. Det lyckades och han körde via Moldavien-Rumänien-Ungern till Tjekien, där han bor vissa tider på året.

Att köra ensam, på dåliga vägar, på natten genom dessa länder, begriper jag inte hur han vågar, men han är en tuffing, med minst en skruv lös.